Skriv ut

Berättelsen om Dyuny ur mitt perspektiv.

Torsdag

Avresedagen börjar redan halv sju på morgonen för att jag ska hinna med bussar och tåg för att ta mig till Arlanda. Björn Wallgren och jag skulle med samma flyg. Resan går bra ända tills vi kommer fram till S:t Petersburg där vi träffar Svetlana Kurilova och hennes syster. De skulle skjutsa oss med bil till Dyuny där vi skulle bo och spela. Om jag så lever tills jag blir hundra år gammal kommer jag aldrig förstå hur någon kan vilja köra bil i S:t Petersburg. Trafikstockningen är som att klämma in Essingeleden i rusningstrafik på en liten skogsstig. Det tog oss nära fyra timmar att åka från flygplatsen till Dyuny.

Vi kom fram vid 20 på kvällen och då har jag rest i 12 timmar. Vi bjuds på kall, men åh, så efterlängtad mat som blivit över från middagen. Jag och Björn traskar runt lite och bekantar oss med omgivningen och dricker lite öl vid brädet på stranden.

Fredag

Nästa dag bestämde jag mig för att gå längs med stranden en bit. Efter att ha gått en halvtimme eller så vände jag tillbaka, men gick in i skogen istället. Det borde ju gå bra att hitta tillbaka den vägen också, kan man tycka. Efter en stund var jag dock vilse. Jag visste ungefär åt vilket håll stranden var, men hur jag än gick hittade jag bara stängsel. Jag lyckades heller inte hitta tillbaka samma väg som jag kom, eftersom jag hade virrat omkring planlöst ett tag och har rätt dåligt lokalsinne.

Det enda riktmärke jag kunde ta mig tillbaka till var en liten flod med brunt vatten som jag hade gått över tidigare. Varmvattnet på hotellet där vi bodde var också brunt, så jag kunde ju inte vara så långt hemifrån. Efter en lång stund hittade jag en järnvägsbro som gick över floden. Det var inte samma bro som jag passerat tidigare, men nu kände jag att jag var på rätt väg igen. Jag gick förbi en vaktförsedd passerkontroll och hittade snart stranden igen, på ungefär samma ställe som jag tidigare vek av in i skogen. Jag kommer tillbaka precis innan lunch och har då varit borta i över två timmar.

Resten av dagen går åt till att leva livet - bada, dricka öl och analysera.

Lördag

På lördagmorgonen gick jag ner och sprang längs med stranden. Det var skönt att springa sig svettig i värmen och sedan hoppa i vattnet och kyla av sig. Detta upprepade jag flera gånger under vistelsen.

Efter att ha tillbringat dagen med att analysera med Björn och titta på kvalpartier tog han och jag en långpromenad i omgivningarna. Gårdagens äventyr hade varit inspirerande. Vi hittar en stor golfbana och ett fint hotell.

Söndag

På söndagen avslutades kvaltävlingen. Vidare från kvalet in i A-finalen gick Yuriy Tarannikov, Pavel Makarov, Igor Sinyov, Viktor Balabhai, Karen Sirategyan och Alexandr Mikhailov. Förvånande nog gick inte Maxim Karasyov vidare. Han vann dock sedan B-finalen övertygande.

Jag lyckas handla en rakhyvel av en krimskramsförsäljare utanför hotellet. I övrigt sålde hon mest damkläder, solglasögon och krämer, så det är möjligt att jag fick tag i en hyvel avsedd för att raka benen med. Fast med min blygsamma skäggväxt spelar det ingen större roll.

Lagom till invigningen på kvällen kommer Laura inridandes på Stefans rygg. Varför gå när man kan göra en sådan entré? Invigningen var inte så speciell, utan mest en uppräkning av vilka spelare som var med och hur lottningen för första ronden såg ut.

Måndag

Nu hade det dåliga vädret börjat. Det blev med ens mycket tråkigare att vara i Dyuny när man inte kan vistas på stranden.

I första ronden får jag möta Aivo Oll, en av mina skräckmotståndare. Jag sätter upp D5 och standardfyran och får en för mig helt okänd femma mot mig. Jag sätter ett vågat sjättedrag och partiet är snabbt över. Efteranalyser ger att mitt sjättedrag kanske är spelbart ändå, om man spelar några drag till rätt efter det.

I andra ronden ställs jag mot en helt okänd motståndare, Oxana Semanchina. Hon dyker aldrig upp till partiet och jag får reda på i efterhand att hon var sjuk. Med risk för att låta lite elak var det nog det starkaste motstånd hon bjöd i något parti.

På kvällen samlas ett gäng renjuspelare och spelar volleyboll på stranden.

Tisdag

Det dåliga vädret fortsatte och mot kvällen regnade det rentav lite. Mitt spel under dagen motsvarade väl väderleken, kan man säga.

Först ställs jag mot Konstantin Nikonov. Jag visste sedan innan att han var en stark spelare, så jag hade som mål att få ett bra parti mot honom. Jag kör vidare på min D5-taktik och får ett ganska hyfsat parti. Mot slutet när han börjar sätta luftiga attackdrag får jag till ett effektivt försvar, som dock inte håller hela vägen. Tidigare under partiet hade jag skapat en övergång till en förskjuten gammal I11-variant, men det insåg jag inte då. Efter tre timmar ser jag mig slagen.

I nästa rond ställs jag mot Viktor Balabhai. Jag får D1 emot mig och hittar på ett gäng femmor vid brädet. Trots att jag får behålla en ganska passiv (och helt ny) femma får jag efter några drag en våldsam attack på brädet. Dock lyckas jag inte hitta vinsten utan fortsätter attackera tills mitt material och min tid är slut. När jag sitter i presstid och försöker stoppa upp Balabhais attack vibrerar telefonen i fickan och jag slänger nästan iväg den i ren irritation. Men jag lugnar ner mig och går istället tvärs över halva salen och lägger telefonen på en stol.

Efter detta femtimmarsparti har jag nu kämpat i 8 timmar för noll poäng. Men efter mat, öl och volleyboll har jag fått tillbaka humöret igen.

Onsdag

Nästa dag gick det bättre. Vi spelade bara en rond under dagen och firade istället RIFs 20-årsjubileum på kvällen. Jag ställs mot Karen Sirategyan och får sätta upp igen. Han spelar väldigt passivt och i drag 11 får jag chans att spela ut en riktigt snygg vinst på brädet. Efteråt ber jag om ursäkt för den dåliga presenten. Det var ju trots allt hans födelsedag.

Innan middagen gick jag och Björn på en långpromenad längs landsvägen till en affär som vi hade hört skulle finnas där. Affären var inte mycket för ögat, men vi hittade ett trevligt kafé där vi satte oss med en öl och lite snacks.

20-årsfirandet på kvällen var mycket lyckat. Det började med lite mingel, rysk champagne och anekdoter för att sedan fortsätta med grillspett, mer sprit och mer mingel. Semyonov lärde oss hur man dricker vodka på ryskt vis och jag var som vanligt en läraktig student.

Jag blir orolig över att vi inte ska komma in på hotellet igen, eftersom det stänger 23:30, men vi kom fram till att vi var tillräckligt många för att det skulle gå bra ändå. Vi samlas ett gäng för efterfest i Svetlanas rum (bl.a. jag, Aivo, Svetlana, Makarov, Mikhailov och Konstantin Piddubny, min motståndare nästa dag). När vi vid 3-tiden fick för oss att gå ut i omgivningen en sväng ville inte jourhavande hotelldam släppa ut oss, så vi gick via balkongen på esternas rum på första våningen. Vid 4-tiden smög jag, tyst likt en mus, tillbaka in i mitt och Björns rum för att sova.

Torsdag

Jag nödgades gå upp övermåttan bittida i morgonväkten efter enkom fyra timmars sömn, för idag skulle det vara sightseeing i S:t Petersburg efter frukost. Vi visste sedan tidigare att sightseeingturen skulle vara enbart på ryska. Det är ju rimligt eftersom så pass många av deltagarna var så dåliga på engelska, men det var mindre roligt för mig och Björn som inte förstår mer än ett par enstaka ord ryska. Efter att ha åkt i bussen ett bra tag och lyssnat på turistguiden tala ryska i bussen blev jag tveksam till om vi skulle stanna till någonstans där man kunde knäppa bilder. Möjligheterna till att göra detta från bussen var nämligen ytterst begränsande. Det blev dock några stopp vid diverse fina katedraler som man kunde fotografera.

Vid en av katedralerna blev jag påflugen av en gatuförsäljare som sålde typiska ryska souvenirer (matrjosjka, fabergéägg, pälsmössor). Jag fick även stå modell för att visa pälsmössans alla funktioner. Hade jag kommit från ett land där isbjörnar går på gatorna hade jag nog nappat på en pälsmössa, men nu blev det bara några ägg. Äggen går att öppna och förvara saker i. Tyvärr var de för små för att rymma en uppsättning renjustenar. Nu har jag en matrjosjka och några ägg i min ägo, så vid nästa resa får det väl bli en pälsmössa.

Efter att vi kommit tillbaka från utflykten och ätit lunch var det dags för rond igen. Jag hade inte hämtat mig fullständigt från gårdagens bravader, mest för att jag inte valt att sova ut tillräckligt. Men det verkade inte min motståndare Piddubny ha gjort heller, för han spelade ganska snabbt och satte bort sig i ett läge där jag kunde dra ut en relativt enkel vinst som svart i I11.

Fredag

Nästa morgon var det dags att möta Eldar Dzainukov. För den som inte har träffat honom kan man beskriva hans utseende som någon som driver en handelsbod i 1800-talets Amerika. Det är åtminstone den associationen jag gör när jag ser honom. Jag hade mött honom en gång tidigare i Vadstena under B-VM 2003. Där lurade han mig i D8, men detta skulle inte hända igen eftersom jag fick välja öppning denna gång. Efter att ha fått upp samma D5-ställning efter sex drag som jag hade mot Sirategyan två dagar tidigare valde jag att byta 7:e-drag. Dels trodde jag att Dzainukov skulle hitta bättre drag än Sirategyan och dels så hade Stefan berättat för mig att man kan få övergång till en vinstvariant i I9 om man spelar annorlunda. Tyvärr hade jag inte tagit reda på mer än förstadraget i denna vinst, men jag trodde mig kunna lista ut den under partiet. Jag smäller upp en riktigt stark attack på brädet, men Eldar lyckas försvara sig. Efter att ha haft några olika attacker på brädet (t.ex. en punkt som gav fyra tvåor när han inte hade någonting) lyckas han stoppa upp mig och jag måste börja gå på försvar. Efter allt attackerande har jag fått riktigt dåligt med tid och blir desperat. Jag försöker bryta mig in i hans attackytor under de följande dragen, men inte helt oväntat hamnar han på utsidan ändå och jag åker på en snabb förlust. När partiet är över så har det tagit nära på fem timmar och jag har förlorat igen. Det är mycket knäckande och i det läget hade jag bara en halvtimme på sig att äta lunch och ladda upp mig mentalt för nästa rond.

Och i nästa rond möter jag Sinyov. Det är något orättvist med att möta en så stark spelare som Sinyov mitt i en monradtävling när man tagit så pass få poäng som jag hade gjort. Dessutom hade jag fått veta att han är D5-expert, så min tävlingsplan att spela genomgående D5 såg ut att kunna fungera extra dåligt. Jag sätter upp D5 trots allt, i hopp om att kunna lura in honom i någon konstig variant där det skulle bli spelstyrka snarare än teori som avgjorde. Inte för att jag har några illusioner om att vara en mer spelstark spelare än Sinyov, men det skulle åtminstone jämna ut matchen lite. Han överraskar mig med att välja svart efter att jag satt upp B-fyran (vilket ingen gjort tidigare i tävlingen) och dessutom sätta upp samma femtedrag som jag spelat med. Här slutar dock likheterna och med drag sju fixar han till en övergång till en I11-variant. Jag känner hoppet tyna bort än mer och gör ett sista desperat försök genom att gå in i en variant som Kadulin spelat mot både Stefan och Savrasova tidigare i tävlingen. Naturligtvis hade min motståndare också tittat på de partierna. Efter några drag in i varianten blir jag osäker på försvarsdragen och sätter bort mig. Detta var andra ronden i rad där jag kunde förbättrat mitt spel betydligt genom att analysera positionerna som jag tänkt på under tävlingen.

Så denna dag gick också riktigt illa spelmässigt. Det enda positiva var väl att jag förlorade den andra ronden så pass snabbt att jag kunde gå ner till stranden och springa. Det fanns även en del av stranden där nakenbadare höll till, så jag provade naturligtvis på detta också. Senare på kvällen tog jag en öl och blev återhämtad igen. Nu var det bara kvar att analysera inför morgondagens möte med Makarov. Denna tävling var alltså så tuff att man kan få möta Makarov i sista ronden när man har tre av åtta poäng. Det hade dock gått dåligt för honom också, så poängmässigt låg han bara en halv pinne före mig.

Lördag

Nu hade varmvattnet på hotellet blivit genomskinligt igen. Det var ju på tiden, får man säga. Innan detta var badvattnet (i finska viken precis utanför S:t Petersburg) betydligt renare.

Och så var det dags för tävlingens sista rond. Under förberedelserna kvällen innan hade jag bestämt mig för att försöka styra in spelet på något konstigt som ingen av oss kunde, hellre än att hamna i en teorifälla. Makarov sätter upp I8 och jag känner mig tvungen att sätta ut fyran för att kunna styra öppningsspelet något. Jag sätter den vanliga raka fyran och för att maximera mina chanser att få spela svart erbjuder jag fyra femtedrag. Min plan funkar så långt och jag sätter förutom de två vanliga femmorna, en övergång till D11 och ytterligare en femma som jag tittat lite på i databasen kvällen innan. Makarov vågade dock inte låta mig behålla den nya femman, utan valde att göra övergång till att spela vit i D11. Här känner jag att jag nog hade tappat bort mig i mitt eget taktiska tänkande. Kanske skulle jag bara ha erbjudit tre femmor så att jag slapp sätta övergången till D11?

Jag gör dock det bästa av situationen och sätter förlust-11:an. Antingen kan han inte de rätta dragen, eller så får jag lära mig dem av honom. Det enda jag vet är att vinsten inte är särskilt lätt. När vi kommer en bit i partiet ser jag att Artemyev satt och körde samma förlustvariant mot Kadulin. I det partiet såg det ut som att Kadulin smällde upp en säker vinst, för han spelade jättesnabbt. Efter ett tag slutade han dock smälla upp drag och började tänka en massa. Sedermera förlorade Kadulin partiet. Näväl, tillbaka till mitt eget parti. Makarov valde att spela det gamla 14:e-draget och satte ut det snabbt. Eftersom draget kom så snabbt blev jag själv osäker på om det fanns vinst även med detta drag eller om jag hade misstagit varianterna. Efter att ha spenderat kanske tjugo minuter med att slåss med mina inre demoner spelar jag likadant som jag gjorde mot Björn Lind i Lag-SM. Nu har jag ju lärt mig hur man spelar där.

Detta drag hade tydligen Makarov aldrig sett. Det var mycket bra för mig, för inom några drag hade han förlorat kontrollen över partiet helt och hållet och jag kunde dra ut en vinst på egen sida. Det betydde en fjärde poäng för mig och att jag dessutom plockat bort en av Björns konkurrenter till 15:e-platsen. Fyra poäng i det här startfältet får nog räknas som en acceptabel insats, även om jag hade siktat på att få 4,5 och därmed hälften av den totala poängen.

Eftersom mitt parti var över relativt snabbt begav jag mig ut på stranden för en sista springtur för resan. Naturligtvis slutar det med att jag anstränger foten, så jag haltar ännu i skrivande stund. [red.anm.: tre dagar senare]

Efter lunch var det en enkel avslutningsceremoni och prisutdelning och kort därefter avgick bussen med nästan alla deltagare utom vi svenskar som skulle åka dagen därpå. Jag säger "nästan", för kvar på en bänk efter bussens avgång satt Artemyev. Han hade inte trott att han skulle missa bussen, för så väldigt sen var han ju inte. Det löste sig efter att han lyckats ringa tillbaka en av bilarna som också avgått.

Resten av dagen tillbringades i avslappnad stämning på stranden med några öl och, naturligtvis, ett magnetbräde. Mot kvällen blev vi bjudna på pulverkaffe hos Stefan och Irene, där vi satt och pratade om gamla synder till midnatt. Vi fick även en skrivare som Salnikovs hade glömt kvar i spellokalen. Vi kom överens om att jag och Björn skulle ta med den i taxin morgonen efter och möta upp med Salnikov i S:t Petersburg för att överlämna den.

Söndag

Efter frukost och packning dök taxin upp vid 10:30. Vi överlämnade en skriven lapp till chauffören som förklarade hur vi ville göra med skrivaren. Så långt fungerade planen bra. Trafiken var dessutom närmast obefintlig den är gången. Vilken skillnad mot ankomstdagen!

När vi kommit fram till flygplatsen sade chauffören något på ryska till oss och som vanligt i Ryssland fungerar det inte att säga att man inte förstår ryska. Då upprepar de bara samma sak igen, fast med högre röst. Vi fick den ljusa idén att ringa Salnikov och be honom prata istället. Det framkom då att chauffören hade kört oss till fel terminal. Till skillnad från t.ex. Arlanda ligger inte Pulkovo 1 och Pulkovo 2 i närheten av varandra. Det tog väl ytterligare en halvtimme innan vi var på rätt terminal. Det berodde dock inte enbart på avståndet, utan även på att chauffören stannade några gånger för att fråga folk om vägen. För mig tycktes det som att han inte ens kände till att det fanns en Pulkovo 2. vi hade varit tydliga både vid bokningen av taxin och vid avresan med att vi skulle till Pulkovo 2.

Som tur är hade vi tagit till mycket väl med tid för resan. Vi hade trott att trafiken skulle vara betydligt tätare och även planerat för möjligheten att vi skulle hamna på fel terminal först. Så vi fick vänta några timmar på flygplatsen innan vi kunde checka in vårt bagage. Under den här tiden satte vi oss bland annat på en restaurang på flygplatsen och beställde in en bit kött. Men vi missade att beställa något tillbehör, så vi fick bara en köttbit med sås och några grönsaksbitar. Och vår beställning var den sista köket tog emot den dagen, så vi kunde inte komplettera i efterhand.