Skriv ut

 

{mostoc}
 
Nikolaj Mihajlov föddes den 5 augusti 1965 i Tasjkent, huvudstaden i Uzbekistan som då var en delrepublik i Sovjetunionen. Hans tidiga hobby var böcker, schack och fotboll. I skolan gick det lätt för Nikolaj, han gillade att studera. Som hans mamma berättar hade hon aldrig behövt tvinga sonen till läxorna. I mellanstadiet blev Kolja så fascinerad av matematik att han till och med besökte en matematiklärare för att få studera extra. Som så många andra sovjetiska renjuspelare såg han en artikelserie om renju i den populära tidskriften ”Nauka i Zjizn” (Vetenskapen och Livet) när han gick i årskurs 10. Han tände direkt. Nästa år när han studerade på högskolan organiserade Nikolaj och några studenter till en klubb. Ganska snart blev Nikolaj Mihajlov en av landets bästa renjuspelare.
 
Nikolaj var en väldigt speciell person. Han var inte perfekt, han hade massor med brister men allt kompenserades med råge med hans enorma charm. Han var väldigt öppen, snäll, lätt naiv och glad. Hans mamma berättar att i årskurs 8 blev Kolja enhälligt vald av klassens flickor till ”1900-talets riddare”– under alla 8 år hade han aldrig frivilligt eller ofrivilligt sårat en flicka. Jag lärde känna Nikolaj några år senare men jag kan intyga att han verkligen hade talang att få alla att le och trivas i hans närhet.
 
Året 1995 skulle Nikolaj delta i sitt tredje VM. Han tränade hårt eftersom han planerade att vinna det, hans kompisar planerade fira hans födelsedag under VM (Kolja skulle fylla 30 den 5 augusti). Men plötsligt insjuknade han i meningit (hjärnhinneinflammation). I över tre veckor låg han i koma på sjukhus. Den 4 juli ringde folk runt och spred en glad nyhet: Kolja vaknade upp ur koman, började känna igen människor i hans omgivning… Nästa dag var han död.
 
Det gör så ont för alla som kände Nikolaj att han inte finns längre. Några av svenska renjuspelare hann lära känna honom. Tre av dem har skrivit ner egna minnen.
 
Olga Skuridina

Gardström – Mihajlov, VM i Kyoto 1989

 
Att få blicka tillbaka på ett parti spelat för 16 år sedan är ganska så intressant.
Kanske lite svårt nu att komma ihåg hur jag tänkte när jag satte ut mina drag.
 
Att få spela svart har jag ju alltid tyckt om.  Mot Nikolaj Mihajlov så fick jag till en ställning som jag ville ha. Ett lätt övertag med många olika utvecklingsmöjligheter. Jag kände ändå snabbt i partiet att Nikolaj utstrålade självförtroende och på ett energiskt sätt hade vilja och förmåga att styra spelet i den riktning han själv ville ha det. Drag 18-18 visar på just detta.
 
Jag valde att inte gå in i den vanliga kända teorivarianten som jag faktiskt redan då hade lite kunskaper om.  Jag har kanske alltid spelat lite på det sättet. Tanken är att få till ett psykologiskt övertag genom att själv styra ut spelet på okänd mark. Min styrka har väl aldrig heller varit att in i detalj studera teorivarianter. Nikolaj verkade ändå inte ha något emot min spelstil. Han verkade snarare tycka lika mycket om jämna och ospelade varianter. Han tog ganska så snart tag i taktpinnen och jag blev nöjd att få ut en halv poäng från detta parti.
 
Jag blev lite överraskad att han tog remi så snart efter att jag erbjöd honom det. Han hade säkert kunnat strula till en vinst som vit i ett slutspel med kort tid kvar på klockan.
 
Att få möta bekantskap med en sådan person och spelare som Nikolaj Mihajlov ser jag som en positiv erfarenhet. Han var en mycket omtyckt och levnadsglad människa. Även om han hade svårt med engelskan så var det inte några större svårigheter att kommunicera med honom. Han utstrålade energi både vid sidan av spelet som i sina konstruktiva partier. 
 
Petter Gardström
 

Ett minnesvärt ögonblick

 
För tolv år sedan, när VM gick i Arjeplog var jag huvuddomare. Det var första gången ett VM hade en kvalturnering i direkt anslutning till A-turneringen. Den blivande världsmästaren Ando Meritee vann kvalturneringen före landsmannen Ants Soosõrv. Kampen om den tredje och sista platsen till A-turneringen var minst sagt hård. Nikolaj Mihajlov och Igor Savtjenko från Vitryssland hamnade på samma poäng. Inte ens Buchholz och Berger koefficienter kunde skilja dem åt och som tur var hade jag redan före tävlingen klart och tydligt skrivit in vad som skulle gälla då, ett direkt avgörande parti med 20 min betänketid (det förekom protester och då var det väldigt bekvämt att bara visa fram papperet med tävlingsreglerna).
 
De båda kombattanterna tog plats och runt dem samlades en skara på ca 50 intresserade åskådare. Stämningen var verkligen laddad.  Partiet kom så småningom igång och redan under inledningsskedet kunde man ana resultatet. Mihajlov ”spottade” ut sina drag med en rasande fart följt av en rejäl snärt på schackklockan. Savtjenko hamnade nog i ett psykologiskt underläge bara genom att sitta mitt emot sin av energi bubblande motståndare.
 
Partiet blev ett kort sådant (minnesgoda spelare kommer kanske ihåg att varianten med detta drag 11 kallades ”La Bomba”) och när Savtjenko ger upp släpper Mihajlov lös all den inneboende energin under en för stunden improviserad dansuppvisning.
 
Varken förr eller senare har jag sett en spelare uttrycka en sådan glädje. Detta ögonblick är mitt starkaste minne av Nikolaj och även idag, många år senare, kan man känna att renjuvärlden saknar denne profil, en profil både vid renjubrädet och vid sidan om.
 
Peter Jonsson
 
http://ns02.compute.com.tw/~renju/rif/wc/qtstory93.html kan man läsa Ando Meritees artikel om QT till VM 1993, där en stor del handlar om Nikolaj och hans parti mot Igor Savtjenko. (på engelska)
 

Nikolaj Mikhailov – Våra Mästerskapspartier

 
Det är snart tio år sedan Nik lämnade renjulivet med oss. Jag minns alltför väl när Tommy Maltell ringde mig den där sommarkvällen 1995 och meddelade att Nik, som inte hann fylla 30 år, dött efter ett snabbt förlopp med hjärnhinneinflammation. Det är desto roligare att minnas de stunder vi hade tillsammans. Nik var en rolig figur, och hade inga problem att göra sig förstådd med oss icke rysktalande, trots att han inte talade engelska. Jag minns Nik’s renjuspel med stor glädje. Han var en riktig kreatör på brädan, vilket det finns alltför få av. Nedan presenterar jag de fyra mästerskaps-partier jag och Nik hann spela mot varandra.
 
3:e VM i Arjeplog, augusti 1993
 
NM - SK ½-½, I9, R, 5a=80
 
Första gången jag träffade Nik måste ha varit 1988, då han tillsammans med Guliajev och Voskanyan besökte Jönköping. Det var första gången jag spelade mot Nik. Då var han en klart mer erfaren spelare än jag. Fem år och flera gemensamma tävlingar senare möttes vi i min första och hans sista VM-final. Jag är lite rädd för att Nik skulle beskrivit vårt VM-parti som ett ganska tråkigt parti som han fick spela mot en ung, hungrigt kämpande motståndare. Det blev nämligen ett av VM-historiens tidsmässigt längsta partier, cirka 6 timmar långt. Vi var dessutom lite extra trötta då detta var i sista ronden.
 
Jag valde att sätta upp I9, vilken var ganska vanligt förekommande fram till 1993. Nik var känd för att spela ganska okonventionellt. Istället för att spela det ”teoretiskt bästa” försökte han ofta hitta på nya saker. I det här fallet spelade vi upp en standard-variant efter att Nik valt den teoretiskt något svagare femman. 5 i 10 är starkare. Upp till drag 50 följer ställningskrig om initiativet. Därefter följer först en direkt attack av svart och sedan av vit, för att avslutas med att tillsammans täppa till sista kvarvarande hörnet. I det läget hade näst sista partiet i turneringen avslutats för länge sedan.
 
Renju Open Team European Championship, S:t Petersburg, maj 1994
 
SK - NM 1-0, I11, R, 5a=J9
 
 
I det här partiet fick jag möjligheten att spela svart i I11. Jag hade lättare för att spela svart mot Nik. Hans okonventionella spelstil använde han även som vit, vilket jag hade fördel av. Som vit är det ju teoretiskt svårare att göra konstigheter i början. Men den praktiskt spelande Nik hade inget emot att även som vit spela lite mindre vanliga drag  i början av partierna. I det här partiet valde han en ovanlig plan för drag 10 och 12, som ger svart VCT vinst. Med 13 och 15 bygger jag en mycket stark attack som är ostoppbar. I Nik’s aldrig sinande vilja att hitta nya varianter blev det då och då den här typen av partier.
 
First League i Nizhny Novgorod, november 1994
 
NM - SK 1-0, D9, R, 5a=7
 
 
Nik var en mycket stark och orädd svartspelare. Hans okonventionella sätt att spela svart passade inte mig något vidare. Jag spelade så gott som alltid så nära ”teori-boken” som möjligt, vilket Nik utnyttjade i det här partiet. 11-11 var Nik’s absoluta favoritvariant i I11. I det här partiet använde han sig dessutom av hans egen variation med 13-13, vilket ger ett mycket luftigt och intressant spel. Från drag 15 spelar Nik på VCT och lyckas med det. Möjligen finns det ett försvar med 30 i F13.
 
High League i Jelets, mars 1995
SK - NM 1-0, I2, R, 5a=7
 
 
Förmodligen var det här tävlingen med stort T i Nik’s liv. Han stod på sitt livs renjutopp under den här tävlingen, bara några få månader innan han lämnade oss. Nik vann de här ryska mästerskapen och sprudlade av glädje. Nik var omtyckt av alla och jag vågar säga att alla 15 närvarande spelarna unnade Nik den här segern. Hans antagligen enda svaga parti i tävlingen gjorde han mot mig. På sitt vanliga okonventionella sätt lät han mig spela den bästa femman i I2! Han gjorde mig defenetivt nervös, men jag lät mig inte rädas utan spelade lugnt och fint hem en poäng. Att detta blev vårt sista parti känns lite snöpligt, samtidigt som jag är mycket tacksam för att jag åkte till den här tävlingen och fick uppleva Nik i sitt segerrus. Han var fantastisk i den här tävlingen. Bl a la han här grunden till en av de skarpa varianterna i I11 (parti N. Mikhailov – Bobkov) med samma start t o m 12 som i First League i partiet ovan.
 
Stefan Karlsson