Skriv ut

 

Jag tycker att Stefan har en sådan spelstil och spelaregenskaper som ska prägla en riktig renjuspelande medborgare. Han spelar huvudsakligen enkelt och ekonomiskt. Försvarar där det behövs, attackerar där det behövs utan att bli tokig och göra konstiga drag. Det förefaller mig att han föredrar att spela vit (det är också vanligtvis lättare att spela enkelt och ekonomiskt med vit) men klarar sig utmärkt även som svart.
 
En av Stefans allra starkaste sidor är hans psykologiska styrka. Man ska alltid respektera sin motståndare, men inte vara rädd för honom/henne! Stefan har en god positionskänsla och rikligt med erfarenhet. En mycket viktig egenskap är viljan att kämpa som kännetecknar svenskar i alla idrottsgrenar.
 
Nu vidare till Stefans svagheter. Stefan tillhör den så kallade Europeiska generationen av "ynkliga gamlingar" som började spela mer omfattande under sina äldre ungdomsår (jag skulle klassificera spelare som Salnikov, Sinyov, Skuridin, Kozhin, Holgersson, Soosõrv och så vidare till den kategorin). Sådana spelare har svårt att tävla mot generationen av unga genier (Klimashin, Chingin, Okabe, Taimla, Hermanssons) som direkt efter födseln sträckte ut sina händer efter renjustenar. De lyckas att räkna ut alla varianter i partiet redan före första draget på brädan medan de ynkliga gamlingarna måste gå igenom varje drag flera gånger på sina fingrar :-). Här smyger Stefans gamla fiende fram - tidsbrist. Oavsett betänketiden har han inga svårigheter med att utnyttja den fullt ut och trots att han visar lysande spel genom ett aktivt arbete med sina långa armar som fort fyller brädet med stenar i en hög, så räcker det inte alltid.
 
Stefan har inte längre den tiden för att förbereda sig för tävlingarna som han hade under studentåren. Eftersom han i små tävlingar ofta är organisatör och spelare samt spelar ofta efter stressiga arbetsveckor är det svårt för honom att hålla en jämn hög spelklass. Även hans öppningsrepertoar har torkat ihop under de senaste åren. Mot svårt motstånd D11 och mot dem som man kan skämta lite med (som Kadulin på EM) förlorande variant i D10 (som i vanliga fall är vinst efter motståndarens felaktiga 5:e drag). I mästerskapstävlingar är Sveriges järnskatt återigen på hugget och kan besegra vem som helst.
 
Stefan Karlsson - Kazuto Hasegawa, 1:0, 47, D11, R, 5a=10
 
 
Partiet var extremt viktigt och därför kan denna vinst räknas till en av höjdpunkterna i Stefans renjukarriär. Sverige låg nämligen efter med 1-3 i Lag VMs semifinal mot Japan år 2000 efter första ronden och behövde vinna stort i den andra ronden. Spelet på första bordet hade en ännu större betydelse då partiet i den första omgången hade slutat med en remi och Stefans förlust i den andra ronden hade nollat Sveriges ansträngningar i rond två. Stefan hade givetvis otrolig hjälp av lagkamraterna som alla vann sina partier och således behövde Stefan slutligen endast en remi.
 
På det teoretiska planet var spelet kanske inte det perfekta, men man måste ha i åtanke att partiet spelades för fem år sedan. Med det 21:a draget gick initiativet över till vit (det är bättre med 21-44 och 23-40), men Hasegawa lyckades inte utnyttja sitt överläge. I drag 34 förlorade vit möjligheten att kontrollera svarts motattack och så följde efteråt 36? samt Stefans framgångsrika attack.
 
 
Aleksander Klimashin - Stefan Karlsson, 0-1, 30, D8, 5A=14
 
 
Detta parti spelades i Karepa Open 1998.
Historiska urkunder (databasen) hävdar att Stefan var så självsäker att han inte bytte färg i D8. Om man drar slutsatser utifrån partiresultatet var det ett riktigt beslut. Stefans 10:e drag leder trots det verkande överläget till en ganska passiv position, men Stefan är mycket skicklig på att försvara sig i sådana positioner. 23?? var ett fatalt misstag av den unga temperamentsfulla spelaren, 23-24 skulle säkert ge svart möjlighet till att befinna sig ett skönt överläge. Stefan tog dock vara på motståndarens missbedömning på ett effektivt sätt och vann vackert.
 

Läs även Porträtt – Stefan Karlsson