Till er uppmärksamhet erbjuds en intervju med Nonna Salnikova (Sankt Petersburg) som vann en av åtta platser till Högsta ligan i Rysslands mästerskap. En sådan framgång visade hon för första gången i sitt liv, trots att hon spelar renju sedan 1984.
I år samlade 1 ligan 43 deltagare inklusive två utlänningar – från Ukraina.
- Berätta allt från början. Första Lligan brukar vara rik på roliga historier…
- Elektrostall nådde vi mot all förmodan utan äventyr. Den första historien hände på kvällen av den första speldagen. Delvis rolig, delvis ledsam.
Det roligaste paret i kvällsronden blev paret Berezin – Semenov. Efter att få veta om rondens lottning blev Berezin hemskt glad. Som det visade sig senare var glädjen befogad. Semenov kom till rondens början i väldigt onyktert tillstånd. ”Gladiatorns” organism som fick lida mycket genom åren orkade inte mer och somnade precis vid brädet. 
| |
Hela 55 minuter gick de hjärtlösa renjuspelarna att titta på Semenov som på en cirkusunderhållning, tills den medlidsamme Andrej Arefjev väckte honom.
Sömnen hjälpte inte Semenov att nyktra till och efter att ha börjat partiet förlorade Volodja det ganska snabbt. Hans äventyr slutade, tyvärr, inte där. Han kände plötsligt en stark törst och öppnade en ölburk. Hela innehållet spilldes på spelbordet och han försökte torka allt med första bästa pappersbit. Pappersbiten visade sig vara ett rondprotokoll från domarbordet. Kostia Nikonov som var huvuddomare tappade rester av sitt tålamod och sparkade Semenov ut ur tävlingen.
- Berätta om de andra deltagarna, är du snäll. Hur såg de ut?
- Balabaj höll ut, försökte så gott han kunde. Han stod väl emot i försvarspositioner. De som han skulle vinna vann han, i de övriga försvarade han sig mycket väl. Kanske spelade han i försvaret lite mer självsäkert än som vanligt. Och fördelaktiga lottningar påverkade…
Jepifanov såg också mycket bra ut. När jag spelade mot honom irriterade han mig oerhört. Innan dess hörde jag om honom och såg en skymt av honom två gånger. Nu satt jag framför honom och försökte spela – han frågade mig jämt om det ena och det andra, babblade oavbrutet och retade mig fruktansvärt. Erbjöd mig en remi efter första draget. Frågade ständigt – nå, har jag hittat vinsten ännu, nå hittade den här gången, nå den här då… Han gjorde mig rent av rasande. Men sedan spenderade vi några kvällar i samma sällskap, analyserade… Han ser in i djupet av positionen. Han har förstås inte så mycket erfarenhet än. Men det är en rolig och rätt så trevlig person. Vet inte vad det blir av honom i framtiden men förutsättningarna är bra.
Volkov är som vanligt. En knegare. Han tar mycket genom sin inre aggressivitet. Han är rädd för sin motståndare och samtidigt hatar intensivt när han spelar. Tack vare den här ilskan kan han koncentrera sig. Han är verkligen koncentrerad vid brädet, sprider inte tankarna…
Vershinin vägrade kämpa för första platsen genom att göra en remi i sista ronden, när Klimashin fortfarande hade mycket kvar att kämpa för. Denis Nekrasov kunde ju omöjligen missa en av de 8 platserna till HL. Han var ju hela tiden i topp. Varför kunde inte Vershinin kämpa med honom i sista ronden?
Skuridin är kapabel till starka positionella drag. Men i försvaret, inte i attacken. Jag fick intrycket att han kan något när han ska försvara sig och koncentrerar sig, men när han blev tvungen att själv välja spelets riktning då tappade han allt. I Podjuga (vid EM i renju i somras, övers. anm.) såg han bättre ut.
Sirategian inkvarterade sig i det dyra hotellet i närheten av spellokalen och hela tre dagar led där av ensamheten. Den fjärde dagen klarade hans själ inte lidandet och flyttade (tillsammans med kroppen) till samma vandrarhem där alla bodde. Men vad gäller partier hjälpte flytten inte Karen. Hans spel var bara ett totalt misslyckande.
Nazarov spelade mycket intressant. Men han arbetar mindre än som behövs. Antingen är det en naturlig följd av åldern, eller är det brist på en regelbunden praktik, men i varje parti når han inte riktigt fullt ut. Han har en mycket stor potential. Han gjorde en massa fina genskjutande och avskärande motdrag på alla mina attacker – helt fantastiskt, positionen han fått var vinnande. Men han gillar inte att räkna länge. Jag satt ett fyrhot, han räknade en halvannan minut, sen sa ”tror inte” och nedkom med en trea. Alltså, högt vägrade att räkna.
Serdjukov spelade bra, inte sämre än på EM. Smirnov och Lysakov kan inte ens jämföras med honom, trots att de ingav vissa hopp innan.
Vad hände med Berezin, det vet jag inte. Det verkar som om han fick mycket tur i början av tävlingen och efter att ha fått smak för det spelade han upp sig.
Man kan säga att det här blev en tävling av utnyttjade möjligheter. Jag, Berezin, Balabaj… Och vad gäller de outnyttjade möjligheterna kan nämnas Barykin, Karasyov. Jag vet inte varför Karasyov spelade så dåligt, kan inte säga nåt. Och mycket synd är det att Sumarokov inte fått plats i HL, han förtjänade det verkligen.
- Och vad visade vår nye Europamästare – Kadulin?
- Europamästaren visade… maskin. En liten maskin. En mekanisk hare som man sätter ett batteri i och den hoppar. Det är allt, inget mer. Utan nerver, utan känslor.
Ja, han räknade ut sin vinst, satt ett fyrhot som jag missade. Han satt det helt känslolöst. Så snart han skrev under mitt partiprotokoll sopade han bort stenarna och metodiskt la ihop dem i respektive lådorna. Han var varken glad för segrarna eller ledsen för förlusterna. Maskin. Man vrider upp och den hoppar iväg. Absolut ointressant – varken öppningsmässig eller nåt annat.
När jag förlorade mot honom hade jag en känsla som om jag hade räknat med någon och han visar sig vara en robot, inte en människa. Det mest sårande var att han inte ens var glad för den här segern. Om det skulle finnas en elementär, normal mänsklig glädje särskilt förståelig hos ett barn – du vann! Du höll på att förlora, du har redan begravt dig själv, och så plötsligt räknade du ut vinsten och motståndaren gjorde misstag! Du måste hoppa, dansa, springa till ”mamma”: ”Irina Vladimirovna, det hände…!” Nej, inga känslor. Plockade ihop stenarna och gick. Jag hade en känsla av att ha blivit utnyttjad som en dörrmatta.
Jag tycker att en sådan känslolös person inte har några chanser som spelare. Till exempel med all Klimashins yttre lugn kokar det stormar av lidelser och känslor under ytan. En spelare kan inte utan det, känslor är motorn. Men spelarna från Podjuga saknar det. De alla är känslobefriade. Trots att Irina (Metreveli) själv är mycket känslosam! Hon är så bra på att delegera sina egenskaper till sina elever. Alla utom den här. De kopierar hennes vanor, gnager på stenarna, stampar med fötterna, spelar samma öppningar, har samma spelmaner, men de har inga känslor. Ingen av dem. Jag fattar inte varför.
- Sumarokov är mer intressant än Kadulin?- Ja. Sumarokov är mer intressant. Det var verkligen synd om pojken.
- Vad gjorde ni på kvällarna?
- Åt kvällsmat med Skuridin. Sedan analyserade. Kozhin besökte turneringen, vi satt med honom, studerade I8 grundligt. Med Jepifanov, Barykin, Semenov…
- Berätta om ditt parti mot Karasyov i sista ronden. Där avgjordes det ju om du skulle komma in i ”åttan”.
- När han satt öppningen kändes det som en utmaning. Jag spelade ju själv den här öppningen flera gånger. Allt kokade inne i mig. Jag tänkte att här kan jag stå ut. Och runt omkring mig började allt snabbt ta slut. Podjugarnas snabba remi, en snabb remi mellan Barykin och Jepifanov, Artemjev som nästan från allra början höll på att vinna mot Kadulin…
Slutligen slutade alla partier utom vårt. Nikonov slängde ut alla som var klara, sa att tillträde var förbjudet, och jag började känna mig som i ett mausoleum (eller bårhus, nästan samma sak). När jag gick ut såg jag de andra, deras ansikten – alla väntade på avslutningsceremoni, saknade minsta antydningen på spelhumör. Och hos oss var det en gravtystnad… Jag kan höra hur ”hjärnmuskler” rör på sig. Jag går runt och mediterar. Hypnotiserar mig själv, hypnotiserar honom, hypnotiserar positionen…
Situationen är rätt så spöklig. Gjorde drag, försökte vanka lite i rummet och kunde inte. Allt är som elektriserat. Så jag gick och försökte låtsas att jag inte var där. Gick utomhus. Trevligt att Maxim är en sådan person som man kan räkna med att han alltid kallar på en när han gör sitt drag, han väntar aldrig ens en sekund. Jag sa till honom att det var trevligt att spela sista partiet med en anständig människa. Enligt Semenov sa Karasyov dystert när han fick veta lottningsresultat till sista ronden: ”Det finns ingen som jag gillar som Nonna, men jag ska slita henne i stycken.” Men jag tror att han inte lyckades att riktigt ställa in sig på det. Den här nödvändigheten att absolut vinna, att utnyttja sista chansen tryckte nog ner honom. Väldigt mycket.
| |
- Jag har inte sagt det till dig tidigare men jag tyckte att du inte hade några chanser till ”åttan”. Det skulle till ett helt fantasiskt sammanträffande för att du skulle komma åtta. Men miraklet hände. Du har ingen känsla att nu har du kommit till Högsta ligan och kan dö?
- Nej, ingen sådan känsla. Bara lugn. Jag har en känsla att något har hänt, något som jag förtjänade även om jag inte vet hur. Inget har ändrats i mig, jag är samma person som alltid varit. Jag förstår att spelarkåren i år var svagare… fast det säger man varje år med få undantag. Men med min avsaknad av någon som helst spelstabilitet, med min skicklighet att förlora mot vem som helst, med faktum att mitt minne inte fungerar alls, att jag inte tränar… Jag kan fortfarande inte fatta det som hänt.
Och vet du, trevligare än även resultat, än själva spelet var för mig omgivningens attityd mot mig. Under den sista ronden kom Klimashin till mig och frågade: ”Hur är det, spelar du än? Håll ut, vi hejar på dig!”
- Det var mycket bra att du var där ensam. Du behövde få känna dig som en man.
- Du, manschauvinist! Jag behöver inte känna mig som en man, jag trivs utmärkt som kvinna! Fast män har det enklare i livet. En kvinna blir till exempel tvungen att spendera två extra timmar om dagen på makeupen. Vilket är mycket svårt. Samtidigt som man även vill sitta med kompisar, festa, analysera… Som resultat har jag aldrig lagt mig före två på natten. Gick upp halvåtta. Natten före den sista ronden la mig klockan fyra på morgonen.
Men jag spelade fritt, med helt klart huvud. Och det handlar inte om resultatet. Det finns stunder när man har en känsla att man flyger. Kanske hjälpte det mig att du inte var där. När du är i närheten känner jag mig avslappnad i alla avseenden – både till vardags och spelmässigt. Jag känner att det finns ett stöd, någon som ordnar allt, hjälper till, ger ett råd, puss för natten och allt sånt. Men nu var jag helt i nån slags inre spänning: måste göra allt själv, lägga mig själv, stiga upp själv, komma till spellokalen själv, äta själv, tänka ut vad jag ska spela själv, ingen annan gör nåt för mig.
- Du är inte rädd för Högsta ligan? Det blir ju svårt.
- Konstigt, men jag är inte rädd. Det var svårt här också.
- Hur var Kostia som domare?
- Kostia var bra. Men tyvärr, vägrade han göra lottningen för hand. Jag pratade med Volkov, med Metreveli, alla säger att programmet är kasst, att det är länge sedan man skulle sluta använda det, att det finns folk berett att göra en kommission som gärna skulle göra allt för hand, alla är ”för”… Men tyvärr, fanns det ingen som skulle komma med ett konkret initiativ.
- Tack för intervjun! Med stort nöje gratulerar dig till en fantastiskt genomfört turnering och till ett oerhört högt resultat!
- Tack! Jag är lycklig!
Se Tre partier från Första Ligan 2004 - Nonna Salnikova kommenterar tre av sina partier från tävlingen.