Den som någorlunda regelbundet kollar på internationella renjunyheter kan nog knappast undgå att lägga ett märke till ett litet samhälle med namnet Podjuga. Det lilla samhället med ca 3000 invånare ligger långt borta från de stora vägarna i Ryssland, ca 400 km söder om Arkhangelsk på ungefär samma breddgrader som den svenska Mora. Där finns det inga tjusiga affärer eller världsberömda sevärdheter. Men renjuspelare världen över känner mycket väl till Podjuga. Främst för att där finns det en stor klubb med många starka spelare. Killar och tjejer från Podjuga vinner stora ryska och internationella tävlingar, klättrar upp på rankningslistor och blir bättre och fler för varje år som går.
I Podjuga finns det en massa duktiga killar. Som till exempel Denis Nekrasov, Mihail Kazarin, Pavel Vershinin, Alexandr Kadulin… Att bara räkna upp de som har nått prispallarna i prestigefulla turneringar tar väldigt mycket plats. Men de spelarna som Podjuga är mest känd för är nog utan tvekan dess tjejer. Irina Metreveli som förresten är även klubbens tränare och eldsjäl har blivit världsmästarinna i det första officiella VM för kvinnor, Jelena Lebedeva vann mästartiteln i sin grupp två gånger i Junior EM och två i Junior VM. Julia Savrasova har blivit världsmästarinna när hon bara var 12 år gammal och vinner sen dess nästan allt som hon deltar i. Oksana Sorokina har inte vunnit någon tävling än men hon har alltid utgjord hård konkurrens för sina väninnor och oftast uppnått väldigt höga resultat. Alla fyra är framgångsrika inte bara mot andra kvinnor utan även mot män. Jelena, Julia och Oksana har flera gånger hamnat i Högsta ligan i det ryska mästerskapet. Vilket är inte alls lätt! Man måste först passera en kvaltävling hemma i Podjuga och sedan hamna som minst bland de 8 bästa i Första ligan. I år har Julia Savrasova kommit på 3 plats i HL och kan därför rankas som den tredje bästa renjuspelare i Ryssland som är en stor renjunation*.
Varför är de så framgångsrika? Jag har frågat tre av dem (Julia var bortrest vid intervjutillfället – hon bor och studerar numera i länsstaden Arkhangelsk) om dem själva och deras hemligheter.
Lena är 22, Oksana är 23 och Irina är 42 år gammal. Irina har börjat arbeta som tränare 1991. Skogsföretaget som är den främsta arbetsgivaren i samhället och kommunstyrelsen hjälper klubben väldigt mycket, bland annat finansiellt i mån av sina möjligheter. Irina skämtar att andelen personer som kan spela renju per capita i Podjuga är nog den högsta i världen. Även Lena och Oksana arbetar numera som renjutränare. Bägge studerar även på distans: Oksana pluggar ekonomi och Lena tänker bli en socialarbetare. Irina upptäckte renju 1983 när hon studerade på högskolan. Lena och Oksana fick upp ögonen för det när Irina startade Podjugaklubben för 13 år sen. De var då 9 respektive 10 år gamla och väldigt nyfikna på det nya exotiska spelet som inte liknade något annat de dittills sett. På frågan om det är svårt att spela renju svarar Oksana bestämt ”Ja”. Lena utvecklar:
– Det är inte svårt i början, reglerna är väldigt lätta att lära. Men det blir svårare och allt mer komplicerat ju mer man fördjupar sig in i spelet.
– De första åren fanns det inte så mycket konkurrens men sen dess har den genomsnittliga nivån ökat avsevärt så det blir mycket svårare nu, inflikar Irina.
– Vem är det svårast att spela med, män eller kvinnor? Och vem är mer intressant?
– Det är ungefär lika svårt med både män och kvinnor, tycker Lena. – Men för mig personligen är det mer intressant att spela med män eftersom den ”manliga” och den ”kvinnliga” stilen är så olika.
Oksana tycker däremot att både män och kvinnor är lika intressanta och att det är svårare att spela mot kvinnor. Irina instämmer delvis:
– Det är svårare att spela mot kvinnor rent emotionellt. Synd bara att vi träffar så sällan de utländska kvinnliga spelarna. Jag skulle väldigt gärna vilja spela särskilt med de asiatiska renjuspelerskorna – där finns det många mycket starka tjejer. Men de verkar ha problem med att åka utomlands, tyvärr. Men män är det lite roligare att spela mot. För det första är det ”manliga” renju betydligt starkare just nu. Och… ja, man blir mindre rädd att förlora. 
Alla tre tycker att själva spelet är mycket roligare och viktigare för dem än vinsten. Eller som Lena uttrycker det:
– Självklart, att det är viktigare att få spela än att absolut vinna! För man kan även förlora vackert och få mycket njutning av det också.
Irina håller med men tillägger:
– Den är inte mycket till soldat som inte drömmer om att bli general. Därför strävar jag alltid efter seger. Det lyckas jag självklart inte alltid med men man måste även kunna förlora ibland. Jag försöker även inplanta och utveckla segerviljan hos mina elever.
– Varför är ni så framgångsrika?
– Jag är en målinriktad person, börjar Irina. – Jag ställer alltid mål framför mig som jag sedan försöker uppnå. Redan på högskolan drömde jag om att bli världsmästarinna. Nu vill jag att mina lärjungar ska spela bra.
Oksana och Lena tackar sin tränare som den som blev den främsta anledningen till deras egna framgångar och prisar spelets spänning och skönhet som gör att de vill spela och träna.
– Vad skulle ni råda dem som bara börjar med renju?
– Först av allt att inte misströsta om man misslyckas i början – allt kan ju bara bli bättre i framtiden! är Lenas råd.
– Tålamod, bra spel och resultat, säger Oksana.
– Spela så mycket som möjligt och var inte rädd för att förlora! är Irinas uppmaning. – Renju utvecklar synminnet, räkningsförmågan, logiskt tänkande samt sådana egenskaper som ihärdighet och segervilja. Plus att man kan umgås med trevligt folk.
Och framtidsplaner?
Lena:
– Fortsätta spela renju.
Oksana:
– Studera klart, arbeta, skaffa familj och barn, men främst spela renju.
Irina:
– Jag hoppas få spela i många fler tävlingar. Jag vill väldigt mycket att renju utvecklas och så många som bara är möjligt nya nationer ska delta i ungdoms- och juniortävlingar. Och självklart att mina elever lyckas!
De här fyra tjejerna är självklart inte ensamma i Podjuga. Det kommer ständigt nya generationer. Under Junior-VM 2002 som gick i just Podjuga intervjuade Ants Soosõrv den då femåriga Alexandra Sumarokova (den yngsta deltagare i internationella ungdomstävlingar någonsin). På frågan om hennes framtidsplaner svarade hon: ”Jag vill bli som Julia Savrasova som vinner hela tiden!”