Tre personer rapporterar från senaste Lag-VM.

 

{mostoc}

Det 5:e världsmästerskapet för lag i renju gav oss möjligheten att erövra ett nytt område på världskartan. Hittills har vi haft spännande resor hela vägen från Peking till lilla Zholtye Vody i södra Ukraina. Aldrig tidigare har en internationell tävling hållts i Sibirien. Det är just där denna lagtävling genomfördes. Närmare bestämt, enligt uppgifter, i Sibiriens äldsta stad Tyumen (grundad 1586) som ligger i sydvästra Sibirien, nära den Kazakhstanska gränsen.

 

I samband med det individuella världsmästerskapet i Vadstena förra året utsågs Tyumen som värdstad för världsmästerskapet för lag. Ett par av de viktigaste skälen till valet av stad var dess aktiva renjuliv och Tyumens geografiska läge (tidigare VM för lag har gått i Europa – nu var det Asiens tur).

 

Trots Sveriges framgångar i tidigare Lag VM och ett mycket spännande resmål var det oväntat svårt att få ihop ett lag från Sverige till denna tävling. Orsakerna till det var bland annat pengar, motivation och tid. Nämnas bör även ett stort praktiskt problem med att resa in till Ryssland - visum. Dessutom upptäckte en av oss strax före inlämning av ansökan om visum att hans pass hade gått ut. Visaförfarandet, behov av förnyat pass och bokning av inrikes flygbiljetter i Ryssland gav oss alla många stunder av spänning. Någonstans tre veckor före tävlingsstart stod det klart att Sverige oavsett uppräknade äventyr blir representerat i Tyumen.

 

Ditresan förlöpte utan större komplikationer. Flighterna kom in och avgick i tid, med ett litet undantag i Moskva där vi efter en mycket äventyrsrik taxiresa (vi åkte de första 5 km på 40 minuter) fick veta att avgången till Tyumen var försenad med drygt en och en halv timme. Vi kom fram till Tyumen cirka halv fyra på natten och hade rondstart klockan nio på morgonen. Gott om tid, med andra ord :-). Strax före landningen fick vi veta att utetemperaturen skulle vara +12 (mitt i natten!), vilket vi trodde berodde på flygpersonalens trötthet. Men mycket riktigt - när vi blev utsläppta (vilket vi bokstavligen blev) upptäckte vi att det var sommar i Tyumen. På dagen steg värmen till uppåt 35 grader.

 

Vi fick även erfara det Sibiriska klimatets instabilitet - när vi åkte från Tyumen hade utetemperaturen sjunkit till några minusgrader och gatorna var täckta med ett tunnt snötäcke.

 

Uppgrävda gator och vägarbetsfordon var bland det första vi möttes av när vi anlände till hotellet, varför Tyumen vid första anblicken mer liknade en  byggarbetsplats än en storstad i Sibirien. Vi skulle enligt uppgifter bo i stadens hjärta och det fanns inte en hel gata inom närmaste räckhåll! Detta skulle vara en stad med 700 000 invånare?! Men allt eftersom dagarna gick blev bilden av Tjumen mer detaljerad. Stadens centrum låg i själva verket ca en kilometer från hotellet och innehöll det mesta vi

är vana vid att se i storstäder - shoppingcenter, torg, barer, restauranger och givetvis hela vägar.

Quality hotel, där alla svenskar bodde och där tävlingen hölls, tillhör de finaste ställen internationella renjutävlingar har hållits. Hotellet hade mycket bekväma rum, representativ service och tävlingslokalerna var tillräckligt stora för att rymma de drygt 80 deltagarna (det sammanlagda antalet renju och gomokuspelare från alla tävlingar). Lagtävlingen hölls i en lokal och de andra parallellt spelade tävlingarna i en annan sal. Den största positiva överraskningen utgjordes av att arrangörerna hade tillverkat särskilda bräden för tävlingen. Vi blev så imponerade av dessa att vi köpte sju stycken med oss. Tänk er – drygt 20 kilo extra packning att dra hela vägen från Tyumen till Stockholm!

 

Spel var inte det enda vi hann med under vår resa. En av kvällarna blev vi utbjudna till middag med några av tävlingsanordnarna. Rå frusen sik (sibirisk) i tunn-tunna skivor med salt, peppar och en speciell sås försvann från bordet lika fort som det blev framställt. Grillad sik med blandade råa grönsaker var också väldigt smarrigt. Denna middag ändrade mångas åsikter om fiskrätter J. Under kvällen fick vi också veta att just denna del av Sibirien har rikligt med fisk och att sik fiskas med cirka 35 000 ton årligen från floden Ob.

 

 

 

Vi började tävlingen riktigt bra, 3-1 mot Japan. Alla gjorde sin plikt och delvis mer därtill, inkl Peter som förvisso förlorade, men gjorde det mot en stark Nara som japanerna uppenbarligen av taktiska skäl satt på fjärdebordet. Före tävlingen hade vi själva också funderingar på en taktisk uppställning för att om möjligt ta några extra poäng på de lägre borden. Vårt aldrig sinande hopp om guld J blev dock avgörande för att vi valde en uppställning enligt rankinglistan. Tänket var helt enkelt att ska vi ha någon chans på den ädlaste medaljen kan vi inte vända upp och ned på laguppställningen.

 

Vi fortsatte mot Ukraina som endast hade två spelare. Dvs endast jag på första- och Jocke på andrabordet spelade. Jocke gjorde sin plikt och vann medan jag fick problem att finna vinst mot Poddubny och fick nöja mig med remi, Sverige – Ukraina 3½ - ½. Sedan började bedrövelserna på allvar för vår del. Tre ronder mot ryska lag följde. Först Ryssland II 1-3, därefter Ryssland III 1-3 och Ryssland I 0-4. Dvs 2-10 mot ryssarna totalt. Alldeles för dåligt reultat för att vi längre skulle ha med toppstriden att göra. Det var Jocke som tog bägge poängen, mot Makarov och Dvoeglazov. Vi övriga kammade noll! Naturligtvis inte acceptabelt i ett lag-VM.

 

Vi avslutade sedan tävlingen med 3½-½ mot Vitryssland, 1-3 mot Estland och 3-1 mot Uzbekistan. Ryssland I vann mycket rättvist. De hade enligt mitt tycke det klart mest kompletta laget, också det enda lag vi förlorade med 0-4 mot. Estland blev helt logiskt tvåa. De gjorde en bra tävling, men är inte riktigt lika kompletta som Ryssland I, främst pga ett något svagare fjärdebord. Ryssland II och III följde på tredje och fjärde plats före Japan på femte, som alltså även de kom före oss. Japanerna hade det också svårt i tävlingen och det var kanske egentligen bara taktiken att sätta Nara på fjärdebordet som gav dem en placering före oss.

 

 

Så till våra spelares insats. Med risk för att det ska uppfattas som jag hänger ut var och en vill jag ändå försöka mig på en analys av våra spelarinsatser i tävlingen. Det var ju ändå lag-VM, så jag hoppas de inblandade ursäktar J.

 

Tord Andersson (tredjebordet) gjorde en svag turnering. Tord fick det inte att stämma, tänket fanns inte där. Han kämpade och kämpade, men klarade inte av att komma upp i den koncentrationsgrad som krävs i de här sammanhangen. Under andra hälften av tävlingen spelade Tord uppgivet och hade inte längre förmåga att hitta tillbaka till sitt vanliga spel. Tord mindes tillbaka till förra sommaren och svenska VM-slutkvalet där han spelade som i trans....men nu kändes det spelet som bortblåst. Han startade tävlingen starkt med vinst mot Ishitani, Japan. Tord var själv inte riktigt nöjd med sitt öppningsspel i det partiet, men han utnyttjade senare ett släpp från Ishitanis sida och missade inte avslutningsmöjligheten han skapade sig. Tyvärr var detta den enda poäng Tord tog i tävlingen, oräknat de gratispoäng som vanns mot Ukraina och Vitryssland som hade ”bröderna Vakant” på tredje- och fjärde borden.

 

Joachim Gaulitz (andrabordet) gjorde en skapligt bra turnering. Han tog totalt 5½ poäng av 8. Förlorade endast mot stjärnspelarna Taimla, Estland och Klimashin, Ryssland I. Positionen mot Klimashin var dessutom inte så illa, men ett misstag fällde honom där. Sämre var det förstås att tappa en ½ poäng mot Doroshkevish. Dock var det i ett skede av tävlingen när det inte spelade så stor roll längre. Jocke spelade som vanligt mycket D11, dessutom med skaplig framgång. Som sagt, Jocke gjorde som jag ser det en godkänd insats. Naturligtvis går det hoppas ännu mer av Jocke, och hade vi andra skött vårt med klart bättre resultat förvånar det mig inte om inspirationsspelaren Jocke fått till ytterligare någon poäng.

 

Peter Jonsson (fjärdebordet) gjorde en spelmässigt inte så dålig tävling tycker jag. Han spelade flera långa partier där motståndarna fick kämpa rejält för att få ihop det. Trots att motståndarna bl a hette Nara och Sinyov, två världsspelare på toppnivå. Möjligen kan man så här i efterhand kritisera taktiken som i flera partier gick ut på att spela vit i D8’s standardvarianter.... Peter använde sig inte av sin lite vanligare taktik att utmana motståndaren med lite mer udda varianter. Trots Peters spel gav det endast utdelning mot Bogdan Khramov, Uzbekistan, i sista ronden. Peter tog alltså liksom Tord en poäng i tävlingen.

 

Stefan Karlsson (förstabordet) tog 4½ poäng av 8 möjliga. Spelmässigt tycker jag att jag gjorde en skaplig tävling. Tyvärr tog jag poäng mot fel motstånd. Mina 0-3 mot Ryssland är naturligtvis inte acceptabelt. Det var ju också i de matcherna (rond 3-5) som vi helt förlorade toppkänningen. Senare i tävlingen tog jag revansch genom att vinna mot flerfaldige världsmästaren Meritee, men det var ju så dags då. Naturligtvis kan jag ta fler poäng än 4½ i mina bättre stunder, och det var ett par partier jag tappade som jag inte borde gjort. Jag tänker främst på partierna mot Salnikov (ett grovt misstag där jag hade ett bra parti) och Kareev (dumt misstag i blixtspel långt upp i positionen). Två misstag som visar att min koncentrationsförmåga och form inte var riktigt på topp, i vart fall inte i de två partierna.

 

Om vi sammanfattar lagets insats måste det tyvärr bli det tuffa betyget underkänt. Naturligtvis är vi amatörer och satsar inte på ett sätt som gör att det finns anledning att vara alltför tuffa mot oss. Samtidigt känner jag att det var ändå Lag-VM och jag tycker att vi ska ställa vissa krav på oss själva. En del av tjusningen är ju ändå tävlingsmomentet att jämföra våra krafter med de andra lagens.

 

Före tävlingen nämnde jag en tredjeplats som en rimlig målsättning. Jag vidhåller att det var en rimlig målsättning. Hade vi bara gjort en något vassare insats än en normalinsats, vilket svenska lag lyckats med tidigare, så hade vi lyckats med den målsättningen. Nu blev det istället en riktigt svag laginsats. Främst beroende på att vi tog alldeles för lite poäng på bord tre och fyra. Framförallt Tord ska vi kunna begära mer av. Han gjorde en insats långt under sin kapacitet. Även jag och Peter borde kunnat ta någon poäng till. Jocke tycker jag som tidigare nämnts gjorde en godkänd insats. Jag utesluter dock inte att han tagit ytterligare någon poäng om det gällt mera på slutet. Jocke var som alltid laddad när det gäller.

 

Avslutningsvis vill jag med eftertryck rikta ett stort TACK till de svenska spelarna som åkte till Tyumen (kanske allra mest till Tord som vi mer eller mindre tvingade med oss i ett sent skede). Pga av främst olika praktiska omständigheter var det mycket nära att det inte blev något svenskt lag representerat den här gången i lag-VM. Även om jag är missnöjd med resultatet så är jag ändå stolt över att vi åkte till lag-VM och försökte. Det är trots allt mycket bättre än att stanna hemma och inte försöka alls!

 

Jag hade tidigt bestämt mig för att tacka ja om jag blev tillfrågad, eftersom jag hade på känn att det kunde bli problem att få ihop ett lag i slutänden. För arrangörernas skull skulle det ha varit mycket tråkigt att inte ha med ett svenskt lag.

 

Mina förberedelser bestod till största delen  av praktiskt spel, dels två partier mot Petter Gardström i kvartsfinalen till Svenska Cupen och dels de nio partier jag spelade i Stora SM. Vad gäller de teoretiska förberedelserna så hade de kunnat vara betydligt mer grundliga. Endast ett fåtal timmar för att ha en grundplan i de tre mest spelade öppningarna D3, D8 och D11 samt ett ”eget” drag att använda som överraskning vid ett lämpligt tillfälle.

 

Insatsen blev dessvärre sämre än jag förväntat mig. Okoncentration var delvis en orsak men även det faktum att analyserna visade sig vara otillräckliga. Mycket av min betänketid gick åt till att tänka ut drag som borde vara uttänkta redan under ”köks- bordsanalysen”. Ibland kan man dock vinna under sådana omständigheter men då krävs det att motståndaren bjuder till med ett rejält misstag.

 

I Stora SM där spelarna ligger runt min nivå händer sådant ibland men i Lag-VM där alla mina motståndare utan en var högre rankade än jag, är det inte alls så vanligt med misstag av den kalibern. Nu tog jag en poäng av sex. Detta borde ha varit två poäng för att jag skulle vara nöjd. Ta gärna en titt på min analys av partiet mot Sinyov i mästarlaget.

 

Vid en middag med två av arrangörerna kom det fram att Tyumen även tänker ställa upp som kandidat för individuella VM som spelas under sensommaren 2007. Under Lag-VM visade arrangörerna att de är kapabla att hålla i ett stort arrangemang. Lite småsaker att klaga på men i det stora hela mycket bra. De verkar också ha god kontakt med lokala myndigheter och sponsorer vilket underlättar otroligt mycket. Visst är det så att Tyumen ligger långt bort och arrangörerna måste därför lägga ner mycket arbete på att underlätta resan till staden.

 

Nästa sommar då RIF, Renju International Federation, har sitt möte kommer det att bestämmas vilken som får hålla VM 2007.

 

 

 

 

Jag som reserv för det estniska laget deltog inte i lagtävlingen. Ando Meritee, Tunnet Taimla, Ants Soosõrv och Timo Ilu klarade sig utmärkt utan mig. Istället blev det öppna tävlingen i gomoku och renjutävlingen för damer, där jag kunde mäta mig med andra spelare. Mycket glädjande var det faktum att det var drygt trettio deltagare i öppna tävlingen i gomoku. Till de sämre sidorna tillhörde otydlighet vad gällde rondtider.

 

Bland mina sju motståndare som jag mötte i gomokutävlingen var det många skickliga spelare som visade vad vikten av rutin innebär. Jag har ju som bekant ingen större erfarenhet av ryskt luffarschack som spelades i den öppna tävlingen. I gomokutävlingen hade vit rätt att välja färg efter tredje draget. Jag fick fyra poäng av sju möjliga och 11:e platsen i sluttabellen. Placeringen och partierna hade kunnat bli mycket bättre om jag hade jobbat mer på min största svaghet - underskattning av motståndare. Minst två av mina tre förluster var ett resultat av en allför djärv attack. Från öppna tävlingen var det de åtta främsta som gick vidare till final. Dessvärre var jag inte bland dem. Detta innebar att efter två dagar med gomoku fick jag spela renju.

För parallellt med finaltävlingen hölls en renjutävling för damer. Den hade totalt nio deltagare varav en tillhörande den absoluta världseliten - Irina Metreveli. Utöver henne fyra lokala renjuspelerskor samt tre damer från andra städer i Ryssland.

 

Inför renjutävlingen hade jag kommit fram till den slutsatsen att jag ska ta det lite lugnare i mina partier om jag önskar att få några poäng. Det gjorde jag också - tog det lugnare och förlorade första partiet mot min mycket goda väninna Olga Zaitseva pga alltför passivt spel! Denna märkliga inledning fick ännu konstigare fortsättning. I de tre följande partierna vann jag när det kvarstod mindre än en minut av betänketiden. Många känner säkert till att blixt tillhör inte mina starkaste sidor. I ett utav partierna, det mot Lyudmila Litvinenko, hade hon cirka 20 minuter kvar av sin betänketid samt en mycket stark position. Matchen bekräftade att tidsbrist kan påverka bägge spelarna för Lyudmila missade mitt enkla fyr-tre hot med två drag och jag lyckades få poäng från ett parti där jag mentalt hade givit upp.

 

Trots att de flesta partierna slutade med poäng för mig i tävlingstabellen, bjöd alla kvinnor mycket starkt motstånd. Betänketiden användes nästan fullt ut i mer än hälften av partierna. Då de flesta har större erfarenhet av ryskt luffarschack och gomoku, fick jag spela många udda öppningsvarianter som krävde tid att förstå sig på och i vissa matcher kom jag aldrig till någon förståelse J.

 

I sista ronden mötte jag Irina Metreveli. Båda av oss hade möjligheten att vinna tävlingen. Det var Irina som satte upp och hon överraskade mig med I5. Det var en positiv överraskning. Jag valde vit. Partiet blev jämt och båda använde mycket tid. Samtidigt som vi gjorde upp om segern höll man på att plocka ihop i tävlingslokalen. Mycket prat och oljud – något man få stå ut med när man överskrider det beräknade tidsschemat J. Dessvärre gjorde jag en missbedömning i drag 28 och Irina vann partiet och hela tävlingen. Jag kom tvåa och Lyudmila Litvinenko trea.

 

Jag har nog aldrig haft ett sådant flyt i en tävling som i denna. Visserligen lyckades jag inte vinna och jag inledde med en supermissbedömning, men det var många jämna matcher som avslutades till min fördel. Tre medaljer, en stereo, dammsugare och en kosmetikbox som priser är inte heller något jag är van vid från renjutävlingar. Periodvis syntes jag oftare på scenen än tävlingsarrangörerna. Detta kallar jag uppvaktning!

 

Tack alla i det svenska laget för en oförglömlig renjuresa!