T Andersson - H Hermansson 1 - 0, D11, -, 5A-10
I tredje ronden mötte jag Hannes Hermansson. Jag skulle sätta upp och valde öppning D11. Hannes valde att spela vit och upp till 10 spelade vi normalt. Här valde jag att spela 11 på ovansidan och dragen 12-15 följer naturligt. För drag 16 finns det många olika alternativ. Hannes drog en håltrea, en inte helt ovanlig variant. Kanske vore det också möjligt att stoppa trean utvändigt i punkt 30, men stoppen inuti är väl det vanliga liksom att dra 19 och 21. 23 i F7 är kanske möjligt, men jag blev orolig för att släppa punkten 23 till vit, som sedan antingen skulle kunna attackera uppe till vänster eller ta punkten 54. Med 25 ville jag få lite kontroll över höger sida, och möjligen i framtiden kunna hota att komma runt till ovansidan. Med de följande dragen försöker jag skaffa mig möjlighet att så småningom kunna gå på attack, och samtidigt förhindra att vit får till egen attack. Hannes följde efter och stoppade logiskt. När jag drog 35-37 tänkte jag att Hannes skulle stoppa med trea till vänster, varefter jag hade stoppat så att övre vänstra hörnet blivit igenmurat. Min förhoppning var att jag skulle få behålla chansen att dra håltrea åt höger, som vid en attack nere till höger skulle ha inneburit ett extra hot att komma runt övre högra hörnet. Hannes stoppade dock trean till höger på en gång. Då jag inte kunde hitta någon vinst direkt nere till höger – med t.ex. hotet 51-55-K5 - valde jag att spela försiktigt på vänsterkanten. Efter Hannes passiva 44 såg jag dock chansen att försöka. Hannes satte 48 lite hastigt. Kanske hade 48 i 52 hjälpt. Från 49 är det bara att vinna. 54 hindrar visserligen den enkla vinsten (om jag försöker dra med fyror efter 56 får vit egen fyra i K8 och om jag spelar 57 i K4 så förstör en vit fyra i M6 alla möjligheter), men efter håltrea med 57 finns ändå vinst (trea i L4 följt av fyror i I4, I3,K3 och M5). Inte heller 50 i I2 hade hjälpt (svart kan börja med fyran i 51 samt 53 i 55, varefter vinst följer, dock något svårare än i partiet).
T Andersson - B Lind, 0-1, D11, -, 5A-10
I nionde och näst sista ronden möttes jag och Björn Lind och jag var även här prel.-svart. I brist på fantasi fick det återigen bli öppning D11 och även Björn valde att spela vit. Upp till drag 15 spelade vi samma variant som jag och Hannes, men Björn valde en annan 16. Efter de ganska normala dragen 17 och 18 satte jag en väldigt ”feg” 19 (19 i 21 är förmodligen bättre). Därefter följde en serie drag där vi båda spelade väldigt försiktigt och försökte hindra varandra från alla chanser att bygga upp en attack. Med 31 inbillade jag mig att jag kunde få lite tempo. Björns 32 var troligen bättre än 32 i 36 som väntade mig, och min 33 var ett synnerligen värdelöst försök (här kanske 33 i 34 varit något lite bättre). Att jag fortsatte envisas med 35 och 37 var förstås enbart korkat, och efter Björns 38 hade jag fullkomligt tappat greppet. Resten av partiet fick jag sedan desperat försöka försvara mig. Efter drag 46 började det kännas riktigt otrevligt, vit har här väldigt mycket utrymme på högersidan och på nersidan med gott om möjligheter att bygga. Efter att jag tvingats stoppa på nersidan med 53 kom attacken till höger. Det ruskiga draget 58 hotar vinst med fyror på flera sätt. Här drog jag fyrorna 59-63 innan jag stoppade med 65 på kanten, vilket verkar vara enda möjliga stopp. Med 66 hotade Björn ny fyrvinst (fyror till egen dubbelfyra i 72 t.ex.). Att stoppa med trean kändes naturligt, och här var jag korkad nog att inbilla mig att det faktiskt fanns en chans att klara sig. När Björn på nytt hotade fyrtrea med 70 var jag dock slarvig och räknade inte ordentligt innan jag stoppade håltvåan i mitten. 71 i 78 kunde kanske ha varit åtminstone en tillfällig räddning. Nu kunde Björn enkelt bara dra in mig i en dubbelfyra.
Se även artikeln om SM