Renjuvärlden lever i spänning i dessa dagar. Det är nu klart att nya regler snart ska bli en verklighet. Men alla är rätt oerfarna när det gäller de konkreta nya reglerna. Jag själv tillhör den här kategorin sedan jag missade Sakata-turneringen som spelades i Stockholm tidigare i år (Baltic League, red. anm.). I den här artikeln ska jag dela med mig av min erfarenhet av en annan regel.
Jag var en av deltagarna i Karepa sommarläger förra året. Och där testade man en annorlunda öppningsregel: Tarannikov-regeln (jag förkortar det till T-regeln). I T-regeln placerar den som börjar som preliminär svart den första stenen i mitten av brädet, vilket är naturligt. Redan efter det här draget kan preliminär vit byta färg och tvinga den förste att även göra nästa draget. När andra draget kommer kan den spelare som är i tur återigen byta färg och tvinga motståndaren att fortsätta med nästa drag. Spelet fortsätter på det sättet fram tills den femte stenen kommer till brädet. Efter det är det sista chansen för färgbyte. Från och med drag sex fortsätter spelet som vanligt utan några mer chanser till färgbyten. Det finns även begränsningar i de fem första stenarnas placering: andra stenen ska ligga strax intill den första, 3 stenen ska bilda en av dem traditionella renjuöppningarna, fjärde stenen måste ligga inom arean 7x7 runt den första stenen och femte draget inom 9x9. Allt detta ger ett enormt stort antal av möjliga varianter vilket gör spelet mycket svårare att bli förberedd för. Och min åsikt är att partierna lätt kan bli betydligt mer intressanta än med den nuvarande öppningsregeln där de flesta varianterna som spelas är teoretiskt så välkända.
I mitt första parti mötte jag en rysk spelare Dmitrij Smirnov. Det var mitt första möte med honom. Med tredje draget valde jag att leda partiet in i öppningen I11 som jag känner mig mest bekväm i. Han valde ett fjärde drag som transformerade öppningen till D4. Omedelbart bytte jag färg med vetskapen att han nu var tvungen att hitta ett femte drag som skulle balansera positionen. Och som jag tycker misslyckades hans 5 drag med att möta kravet så efter ett färgbyte fick jag ett lätt spel. Drag 9 är redan för starkt för att kunna försvara sig mot. Partiet slutade efter 11-11. Jag tycker att spelet blev svårt för min motståndare redan efter fjärde draget. Om jag själv skulle sätta ett femte drag då skulle fördelen självklart vara på hans sida. Sedan partiet skiftade i en ”sure win” öppning skulle ett femte drag, som inte är en klar fördel eller vinst för svart, vara mest sannolikt bättre för vit. Taktiskt kräver den här öppningsregeln lite mer på öppningsstadiet än den nuvarande, känns för mig. Tack vare det att jag insåg att partiet skiftade till D4 lyckades jag vinna genom att inte göra det femte draget själv. Det blev en intressant första läxa om den nya regeln för mig.
Min andra motståndare – esten Timo Ilu – var mer känd för mig. Jag hade lite tid för att förbereda mig till partiet. Jag märkte att Timo valde i första ronden att låta sin motståndare att göra alla första fem drag. Jag var osäker om hans skicklighet i I11 men bestämde att pröva honom i dess mest sällan spelade variant. Och han lät mig verkligen välja alla dem första dragen och efter det femte valde han att spela vit, precis som jag förutspådde. Drag 5 var en del av min förberedning. Jag tänkte att han inte skulle känna sig bekväm som svart i det här partiet. Min förberedda överraskning var 17-17. Den här varianten var inte ny för mig men jag hoppades att han skulle bli överraskad. Jag kunde inte utläsa från hans ansiktsuttryck om det var framgångsrikt eller inte. Men snart visade 18-18 sig på brädet. Min åsikt är att svart får en väldigt stark position efter 19-19 fastän jag inte är säker på om det även är vinst för svart eller inte. Vits fortsättning är svår. 22-23 skulle också leda till svart seger. Så i det här partiet valde jag en strategi som baserades på Timos agerande i sitt första parti. Jag har inte spenderat så mycket tid, bara gick igenom några idéer i mitt huvud. Jag ville inte ta risken att förbereda för mycket eftersom Timo kunde lätt ha kullkasta alla mina förberedelser genom att göra ett drag någon annanstans.
Efter förlusten mot esten Andry Purk i tredje ronden fick jag “turen” att möta Tunnet Taimla i nästa. Jag lät Tunnet göra drag 3 till 5. Positionen verkade mycket intressant. Eftersom jag trodde att Tunnet inte skulle ta risken med ett mycket starkt drag för svart började jag fundera på att byta till svart. Jag såg inga särskilt starka sjätte drag så jag bestämde mig för att ta svart.
Efter det att Tunnet gjorde sjätte draget funderade jag på att jag måste spela mitt nästa drag rätt aktivt. Jag valde 7-7 som skapar två linjer och med tanken på att 8-8 skulle följa. Jag räknade länge inför 9-9. Jag tänkte att 11-A skulle kunna hjälpa mot 10-10 och spelade 9-9 för snabbt. Men efter det att Tunnet placerade 10-10 på brädet insåg jag att jag tittade åt fel håll. Jag mådde dåligt eftersom 9-11 skulle vara ett säkert drag för svart. Det här blev en snabb läxa för mig: riskera inte för mycket mot för starka spelare. Det här 5 draget fortfarande intresserar mig. Partiet skulle sannolikt kunna bli en bra batalj om jag hade spelat 9-11. Anledningen till varför jag valde att låta Tunnet kontrollera drag 4 och 5 var också att han skulle göra ett bra arbete med balanseringen av positionen. Jag funderade på om han skulle försöka fånga in mig i någon fälla men jag kom till slutsatsen att hans vinstchanser troligtvis skulle bli bättre om han inte skulle riskera på ett så tidigt stadium. Det här partiet slutade med en klar vit VCT efter att jag spelade 11-B.
Min femte motståndare var en ny för mig spelare till – letten Gatis Gurckis. Eftersom allt jag visste var att han spelade fina partier i tidigare ronder gick jag in i spelet utan så många tankar. Efter det fjärde draget fick Gatis välja det femte. Jag har sett honom spela ovanliga varianter och väntade mig något i den stilen nu också. Jag tänkte på att 5-5 skulle se ut som en intressant punkt och så här spelade han också. Jag spenderade en viss tid och bestämde mig för att svara med 6-6. Jag kunde inte se någon stark fortsättning för svart och hoppades att vit skulle kunna ha kontroll över partiet. Positionen verkar vara mycket tuff för svart. Den femte stenen ser så ensam ut efter 6-6 och vit har så många farliga punkter. Medan svart måste stoppa i närheten av de vita stenarna är det klart att vit får en kontroll som är alldeles för stark för att kunna försvara sig mot.
Efter 10-10 kände jag mig säker på min seger. Kanske har vit en mera direkt vinst, men jag kände att det var onödigt med brådskan med det materialet. Efter partiet hittade vi inget starkt sjunde drag. Det fanns några starkare val men vit verkar ha en stark kontroll ändå. Så även i det här partiet var öppningsstadiet ett avgörande faktor i fastställandet av vinnaren. Fastän 5-5 ser ut som en sympatisk idé för ett annorlunda spel verkar det nog för svagt, tyvärr. Det här visar hur mycket man ska tänka inför placerandet av det avgörande femte draget på brädet och varför är det ibland verkligen bästa att låta sin motståndare att fatta beslutet om nyckeldragen.
Jag har även fått chansen att spela mot den estniska legenden Ants Soosõrv. Jag spelade mot honom ett par gånger tidigare och båda gångerna vann han efter en lång batalj. Jag ville så gärna få min första seger mot honom. Ants spelade ett femte drag som var nytt för mig. Jag förstod att det inte skulle vara det bästa draget för svart eftersom vanligtvis spelar man 5-20 och 5-16 om jag gissar rätt. I vilket fall som helst valde jag att spela svart eftersom jag kände att om han skulle få svart skulle han lätt omringa mig om jag inte spelade de allra starkaste dragen. Med den nuvarande öppningsregeln spelas inte det här 5 draget särskilt mycket tror jag, men med T-regeln kan det mycket väl bli spelbart.
Draget 16-16 var bra. Jag började känna att jag spelade den nedre delen för snabbt och även passivt. Det verkade inte vara så tufft för vit nu längre. Det mest frestande valet var att spela 17-29 vilket skulle hindra vit från att få så mycket utrymme, men det kändes inte bekvämt för mig att ge honom möjligheten att trycka på overline så tidigt. 18-18 skapade en lång vägg som starkt delade på mina stenar. Efter 22 bestämde jag mig för att spela en massa fyror för att förstöra den högra sidan och tvinga honom bygga styrkan på den vänstra. Efter 31-31 såg inte hans position så farlig ut, så jag var nöjd.
32-32 var ett snyggt val. Jag fruktade att han skulle kunna få stöd från sina stenar högst upp och beslutade att stoppa det aktiva paret. 36-36 var ett bra drag som ”tvingade” mig till att placera en sten i en potentiell overline med 37-37. (Det var för farligt att låta honom gå till den nedre delen av partiet och aktivera stenarna 14 och 22.) Den här gången tvekade jag inte att spela det eftersom vit inte hade tillräckligt med styrka för att börja tvinga fler stenar in i overlinen. Efter 45-45 var overlinen inget problem längre och det var klart att vit skulle flytta till ett nytt område.
Med 51 har jag även säkrat den högra sidan och den övre delen, så den nedre delen var den enda potentiellt farliga platsen kvar. Med 53-53 försökte jag skapa lite eget material men efter 54-54 tänkte jag att jag skulle försvara mig igen. Det skulle vara bäst att spela 53 direkt i nedre delen men jag hade det bättre med tid än min motståndare och försökte spela mer riskabelt för att få min femte poäng i tävlingen.
57-57 var inte så bra. Enkelt 57-A skulle vara effektivt men jag lät linjen 14-56 vara öppen för vits framtida användning. I vilket fall som helst var 69-69 faktiskt meningslöst. Efter 72-72 var det fortfarande möjligt att försvara sig men 73-73 var ett ofantligt misstag. Den sortens misstag som fortfarande händer mig alldeles för ofta. Ants tröstade mig som vanligt, kanske var det brist på erfarenhet och så vidare, men det tröstar så lite efter en sådan besvikelse.
Jag var inte nöjd med 4 poäng av 7 partier men annars var det en bra turnering. Jag blev imponerad av regeln och förstod varför esterna är så intresserade av det. Trots viss likhet med Sakata-regeln erbjuder T-regeln en ännu större variation av positioner och färgbytesproceduren gör allt till en mycket intressant utmaning. Att känna sin motståndare kommer att betyda än mer med den här regeln och de teoretiska förberedelser kommer in i ett helt nytt ljus: hur ska man förbereda sig till partiet när man inte kan förutse vad för slags position det blir? Men en sak är klar. Den spelaren som ska göra det femte draget har mycket press på sig eftersom hans/hennes val kan avsluta partiet väldigt snabbt. Men å andra sidan måste motståndaren också göra ett rätt val om färgen och ibland är det inte särskilt lätt heller. Om du vet hur din motståndare tänker och spelar behöver du praktiskt taget inte några teoretiska förberedelser alls med den här regeln.
För mig verkar det som att den kreativa typen av spelare kommer att få en starkare position med T-regeln än den som föredrar enkel men stark förberedelsetaktik med fokus på några få varianter. Och eftersom renju är ett spel för hjärnan verkar det vara en bra riktning för att utveckla själva spelet. Vad tycker du?